Total uppgivenhet

Jag har gråtit hela dagen, i stort sett.

Varför?

Dagis.

Allom bekant vid det här laget är ju att Fred har haft det kämpigt på dagis dom senaste 6 månaderna. Hans första år på förskolan gick utmärkt, jag och Basse jobbade och det fanns inga problem alls. I augusti 2014 började kaoset.

Fred får panik när vi ska åka till dagis. Han skriker, slåss, sparkas, får kväljningar och kämpar tills han nästan svimmar. I det stora hela var det jag som tog dom där 2-timmarsutbrotten själv vareviga dagismorgon för att få dit honom. Kärlek, mutor, tvång, avledning, hot, u name it, jag har försökt med ALLT och absolut ingenting har fungerat.

Nu har vi fått byta avdelning, Fred ska få gå med dom stora barnen. Vi har skolat in nu i 2 veckor, måndag-fredag. Det har gått ganska bra, fram tills idag.

Fred började gråta hemma, han ville inte gå. Efter mycket lirkande och mutande så fick Basse på honom kläderna och vi gick ut för att sopa av all snö från bilen. Så snart bilen var snöfri så börjades det. Han började skrika och gråta om att han ville vara hemma. Eftersom vi har bestämt oss för att vi inte får ”ge oss” (som alla pedagoger är snabba på att säga) så bar jag in ungen i bilen och höll fast honom så att jag kunde få på bältet. Han skrek hela tiden, tårarna sprutade och han slog och sparkade mot mitt huvud hela tiden för att få mig att sluta.

Jag slår igen bildörren, tar några djupa andetag och sätter mig bakom ratten. Fred skriker och gråter under hela den 5 minuter långa bilfärden till dagis, han tar även av sig sina vantar och skor och försöker kasta dom på mig. Han träffar mig med en sko över högra örat, jag reagerar inte. Jag frågar honom vad han tror att han ska få för frukt vid samlingen på dagis – Han skriker ännu mer.

Väl framme så skriker Fred lika starkt och fäller lika många tårar fortfarande. Jag bär ut honom ur bilen och han håller krampaktigt kvar i det snöiga biltaket utan vantar och skor. Jag tar på honom skorna och bär honom till grindarna, han kämpar med all kraft för att ta sig ur mitt grepp medan han skriker som besatt. Väl inne på gården så orkar jag inte hålla längre och han kommer ner på marken, springer ut i den djupa snön och står där. I 30 minuter står han där, utan vantar, i 5 minusgrader.

Jag börjar gråta. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Vad ska jag göra för att få honom att inte få panik inför dagis? Vad är det som gör honom så ledsen? Är det något jag gör? Är det något dagis gör? Varför!?

Freds gamla fröken kommer ut och försöker trösta mig. Hon klappar om mig och säger att vi ska kämpa på och att vi kanske skulle höra av oss till BVC för att få prata med psykologen ifall Fred lider av svår separationsångest. Vi pratar en stund, jag gråter hela tiden, hon går in.

Efter dom här 30 minuterna så bestämmer jag mig för att hämta honom. Jag kliver ut i snön och han försöker springa iväg. Jag får fatt i honom och han börjar skrika och gråta som besatt igen. Han gör allt i sin makt för att slingra sig ur mitt grepp men jag håller i honom riktigt hårt. Jag öppnar dörren till hans avdelning och han får fatt i dörrposten som han håller kvar i stenhårt och skriker så högt han bara kan. Jag sliter bort hans händer och sätter mig i kapprummet.

Vi börjar prata och Fred lugnar ner sig. Vi pratar lite om att vi ska köpa chips efter dagis och att vi ska ha fredagsmys. Jag tar av honom mössan, paniken börjar om. Vi börjar båda gråta och jag gör mitt bästa för att han inte ska ramla ur mitt knä och slå sig i golvet.

Då händer det.

En av pedagogerna på Freds dagis kommer in i kapprummet. Hon hänger av sig sin jacka, försöker prata med Fred och sen vänder hon sig till mig. Hon tittar mig i ansiktet, ser att jag gråter som bara en trasig mamma kan göra, och säger följande:

”Jag kan säga till 100 % att det är DU som framkallar det här. DIN ångest speglar av sig på honom. DU får bita ihop nu.”

Jag har visat känslor på dagis vid ett tillfälle under dessa 2 år och det var idag. På den korta stunden som jag satt där så tryckte hon ner mig i skorna framför Fred, ordentligt.

Jag lämnade Fred till henne och sprang ut. Han hade slutat skrika efter mig 2 minuter senare.

Fred har inte kunnat gå till dagis på snart 6 månader men det är såklart mitt fel, jag grät ju idag.

Hade jag inte ångest innan så kan jag lova att jag har det nu.

/ Rörigt inlägg från en gråtmild tjej

This entry was posted in Blogg. Bookmark the permalink.

4 Responses to Total uppgivenhet

  1. Petra says:

    Fy vad oförskämt av den där pedagogen att säga så där. Klart som tusan att man blir ledsen av att bråka med sitt barn om att gå till förskolan och se hur ledset ens barn är. Det är INTE alls ditt fel. Jag hade också börjat gråta i den situationen!!
    Tänk om han bara är ledsen över att behöva gå till förskolan när lillebror får stanna hemma. Dumma pedagog, inte alls speciellt pedagogiskt att häva ur sig något sådant. Kämpa på!!

  2. Anonym says:

    Personalen måste vara professionell.

  3. SiggePigge says:

    Det är INTE ditt fel, låt inte en dum ”pedagog” få dig att tro det! Mina ögon tåras när jag läser det här, klart som fan att man som förälder gråter när barnet stretar emot så här! Jag förstår hur jobbigt det här måste vara, men det är INTE ditt eller din mans fel och inte heller Freds fel. Vad det beror på vet jag ju inte, jag hoppas att ni får hjälp med det. Stor KRAM!!!!

Kommentera