Jag får det minst när jag behöver det som mest

Sömn. Jag ligger i sängen. Basse andas tungt på min högra sida. Mellan oss ligger katten och spinner och på min vänstra sida snusar Axel sött. I Freds rum ligger han och sover, jag var precis in där och strök honom i håret. Han verkar drömma något otäckt, han gnyr och pratar lite oroligt. Nellie ligger på soffan i vardagsrummet och håller koll så att ingen obehörig tittar förbi.

Jag? Jo, jag ligger här. Sömnlös. Det är fullständigt omöjligt att komma till ro. För första gången sen Axel kom så känner jag att ett litet magont blandat med en svag migrän börjar smyga sig på.

Vi har 2 personer i vår närhet som mår dåligt. Dom mår sämre än vad dom själva vill tro och hur vi än gör så kan vi inte hjälpa dom. Vi vill så gärna, men det går inte. Då får man som anhörig  ont i magen, det liksom gnager i en hela tiden.
Det här gör att vi inte är oss själva vissa dagar. Timmarna flyger förbi utan att vi egentligen får något vettigt gjort, vi bara är. Det får vara så. Vi får bara vara.

Nej, nu ska jag försöka slappna av och släppa allt trots att jag känner mig som en scout, alltid redo! För snart ska det väl ammas, kissas barn och bytas blöjor… inatt igen.

God natt!

Fred pumpar bröstmjölk…?

image

Sova gör man bäst under dygnets ljusa timmar, låter Axel hälsa!

image

This entry was posted in Blogg. Bookmark the permalink.

Kommentera